Thank you for the memories

Tack ni som har trott mig hela vägen, Linn, Myyri och Mamma iallafall. Jag vet inte vilka andra, men tack till er.
Det var det svåraste att kämpa när man visste att ingen trodde på en. Men när ni fanns, det gav mig hopp och styrka. Tack jag älskar er. <3


Jag älskar när jag får kommentarer "vad fin du blivit" eller typ "gud vad du ändrats" "du ser friskare ut" osv.
Jag ÄLSKAR det. Jag blir så glad, att jag lyckats. Jag fattar att det är sanrt, för alla ser ju mig helt på ett annat sätt än jag ser mig. Speciellt Myri har förklarat att jag inte ser död ut mera, det räddar liksom min dag! Stärker själförtroende och allt.

Men påsammagång hatar man när någon säger "gud vad smal du är" "fyfan jag blir äcklad av hur smal du är" "du är benig/klenig" "du borde gå upp i vikt smala-skit". Har inte fått såna pålänge, men jag minns mycket sånt kom förr i tiden, någon kanske tycker det är en komplimang, men för mig är det verkligen inte, jag blir bara sårad iallafall nu, när jag tänker på allt skit.
Det är som om man skulle säga "fyfan va tjock du är" "gå ner i vikt breda-skit" osvosv. till en överviktig. Gissa hur det känns? nej inget bra.

//mando



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0