ny vecka ny start!

På tisdag ska jag till läkaren. Hoppas jag får svaret jag alltid undrat den dagen.

ibland vill man bara..

..försvinna.
Men det vore det själviskaste man kan göra. Dessutom, livet är en gåva.
jag är fan ingen som ger upp. Fan heller.
Vid varje motsteg som kommer blir man starkar, jag hoppas ni också vet det.
Alla har sina problem.
Tänk på dem som svälter ihjäl där i afrika?
jag önskar jag kunde hjälpa dem på något sätt.

Revenge

Tack för era söta kommentarer, det värmer.
Som sagt kommer jag inte skriva mer om historien om vad jag gick igenom, ni kan läsa tidigare inlägg eller i kategorin; "sjukhuset".  Jag har ju som sagt funderat på att skriva en bok, men får nu si hur lat man är.
En dag kanske jag möter dem i domstolen. Ni kan inte fatta hurdant skit de handlade mig. Och andra.
Var rädd om er.
Var rädd om era önskningar.
Vill du bli smal? Sluta äta? Fuck that. En dag ligger du under jorden för att du är bara skelett.
Vill du bli fetare? Börja hetsäta? Fuck that too. En dag ligger du i sängen hela dagen och förlorar ditt riktiga liv.
Var nöjd med dig själv. Din kropp. DU ÄR PERFEKT SOM DU ÄR.
jag ser upp till alla er som vågar vara er själva och inte glor på alla andra avundsjukt.
Jag ser verkligen upp till er.



Falskt leende?


Vilket tror ni var äkta?

Anorexi? Reuma? Keliaki? Del 2

- De skyllde på mig, de påstod att jag spydde/drack mig upp i vikt/ gömde maten/ gympade i smyg och allt detdär. Bara för att jag inte gick upp i vikt, fast jag åt genom deras matmodell. (inte undra på de hade dessutom fettfria produkter, soppor och aldrig bröd eller smör.)

- Min mage slutade fungera, jag vet inte om det var i tyks eller om det varit helatiden. Min tarm liksom stängdes av. All mat samlades på ett ställe, vi fick till slut ett medel men det hjälpte aldrig.

- Jag hamnade på ett slags vård där "uppe", där alla de som höll på att dö var. Jag vvar bland alla äckliga nästan lik, jag fick inte röra en tå då pipade maskinen. Jag hamnade kissa vid en potta framför alla andra patienter som låg i sina sängar och glodde/ halvdöda.

- Jag fick aldrig sond, för jag åt ju helatiden, jag fick alltid maten buren till min säng. Inga näringsdrycker här ännu heller. Fast jag tagit hundra tusen hemma.

- Inget hjälpte, de ville sätta mig på psyk, för de förstod inget som hände, flickan med anorexi som ändå åt och tyckte inte hon var fet? De trodde jag hade vel i huvudet, så jag gick till en maskin som undersökte mitt huvud. Inga fel.

- Jag var för underviktig för att ta keliaki test, men en läkare (mamma hade mejlat med) sade att jag hade precis samma symptomer som en som led av keliaki. Det brydde tyks inte om.

- Mamma googlade, googlade, försökte hitta svar. Flickan som inte gick upp i vikt? inga resultat.

- De skrev aldirg under att jag hade anorexi, men alla kallade mig "anorexiflickan" eftersom jag hade blåa händer(haft sen liten), lång och smal, utseendet(såg helt utsvulten ut), osv. Symptom på reuma? som min pappa har.
- Vi rymde.I smyg. Jag ljög, om att jag gick i duschen.. egentligen sprang jag ner för trapporna med PYAMAS.
- Stockholm var första platsen. Jag slapp in genast.
-Poliserna, ambulansen var efter mig, täkte tvinga systern in också( för de trodde hon var jag ).

Sverigevården skriver jag inte om, på grund av en sak. Men det var samtidigt ett helvete som ett himmelrike. Jag blev frisk efter 3 månader. De märkte symptomer på keliaki, Ibs, reuma osv. Men vi brydde inte oss, de ville bara fokusera sig på att få mig frisk till skolan.
Jag ville sluta vården så fort jag slapp hem igen. Det var svårt, men mina föräldrar gick tillslut med på det.
Jag blev lycklig, frisk och lyckligare än någonsin.
Sen har det kommit lite motgångar, jag menar inte ner i vikt. Jag har förlust av flera b-vitaminer och det gör det lite svårare. En privatläkare, specialiserad på allt möjligt, hittade massor med symptomer på hypotyreos.


Vi tänkte vad är det för skilnad vad jag hade? bara jag får mig frisk.
Men det är hemskt att ha rädslan inom sig helatiden.. att hamna tillbaka.

Det kändes som om jag var lam i 1 och ett halvår. Jag fick inte göra något. Halva tiden satt jag i rullstol. Inomhus.

Fängslad. I ett helvete.




Anorexia? Reuma? Keliaki? DEL 1

Min story kortfattat, för nya och gamla läsare;
- Jag blev förfärligt underviktig
- Jag åt helatiden, normalt flera gånger om dagen, jag älskade mat (som jag alltid gjort)

- Jag växt 6cm, jag sportade, jag KANSKE åt lite mera vegetariskt än idag. Jag kommer inte ihåg.
- Det närmade sig jul 2009, jag rymdes inte mera i julfestkläderna. De var alldeles för stora.

- Mitt ansikte började bli spetsigt,fyrkantigt och trött utseende, och påtal om utseendet min kropp såg smalare ut dag efter dag.
- Det syntes extra mycket på mig, jag har ju alltid varit lång och smal, så om jag tappade 2 kg syntes det direkt.

- Jag blev orolig, jag fattade ingenting. Det ända jag visste var att min familj, släktingar, kompisar och skjuksköterskor skrek. De var oroliga, men det fattade ju inte jag. De skrek att jag måste äta, att jag tydligen slutat äta, att jag bantade? Det sista jag skulle göra. Jag hatade min smala kropp, jag ville ha hjälp. Men jag fattade inget som hände just då.
- Jag hamnade på tyks för en vecka, de märkte hur jag åt och kämpade för att gå upp i vikt, de släppte mig för att pröva vården hemma.

- Vi åt, och hade hemmaskola, åt och åt. Grädde, smör i flera hundra g varje portion. Inget hjälte, inget sögs i mig. Jag var uppsvälld, hård mage, tarmen slutade fungera, jag kände mig helt slut.
- Jag fick kanske 2 kg upp på helatiden, men dit for dom när jag fick diarré när vi var i Sverige. Såklart.

- Att se allas face, äcklade av mig gjorde allt värre. Jag ville inte se ut såhär, jag gjorde allting. Men allting ble bara värre.
- Jag hamnade till tyks igen, de märkte att hemvården inte hjälpt ett piss.



dr phil?

ojoj nu har jag varit till läkaren. Har fått hundratusen vitaminer att ta dagligen + någon spruta 1 gång i veckan. Jag fyfan hatar sprutor. Fick det alltid förr. Jag hatar blod. uääh. Noja, 3 månader klarar jag väl?
drogare?

winner

vi vann alla 3 matcher igen! Och slipper vidare ;)
Annors rätt bra dag, syster flyttade hit för några dagar sen åker hon till New York och designar kläder! yey.
Bilder av några hennes designade kläder kommer senare, heh.
Nu har dät hänt massor också, jag vet inte. Kanske borde hålla det privat, nåja en dag skriver jag en bok om allt. Mitt liv, händelser osv.
Jag har gått igenom ett skit helvete. Nu först fattar jag det. Jag och mr. ormhuvud? vadfan talar de om?
jag är så lycklig nu. jag försöker verkligen få mitt liv igång nu. ingen lätt cirkel att klara, men jag är trött på att ge upp och titta bakåt, vara rädd och inte njuta. Hur många gånger har jag bett er leva livet och ta en dag i sänder? ofta säger jag det.. men det är lättare sagt än gjort.
aldrig i mitt hela liv, skall jag dit tillbaka.
I'll promise you.

why

Varför måste denhär sommaren påminna extra mycket om förra?
Varför var det jag som blev drabbad av allting?
Okej jag är glad för att det var jag, och ingen annan jag kände. För fan anamma, låt er aldrig bli påverkade av något som det, om ni har något val.
Lev ert liv fananamma. <- haha. Men seriöst.

Jag försöker skriva ut allting lite nu, för har extra extra mycket allt skit i hjärnan nu. Kanske det skulle bli dax att skriva en bok? Så många som undrar, så många som vill höra och få hjälp.
Det ända jag vill är att vara lika fri i hjärnan som jag är i kroppen. Help me birds.

minns ni..?

jag minns.

När jag hade världens matlista, fick int äta det och det, måste äta det och det. blablablabla..
Jag fick fan aldrig njuta. Högst/Minst 10 st jordgubbar, wtf? Alla dessa regler, det gjorde mig tokig. Det gjorde ju mig nästan SJUK. Att hamna tänka på mat heeela tiden? fan vad jobbigt.
Vet ni hur jag njuter nu? jag älskar all mat i alla former. Tack gode gud att jag slapp det helvetet.
Varje timme kött,fläsk,medicin,näringsdrycker,osvosvosvosv.
akfjaskljfaksjsalf usch.

YOU are the only one that can change your life.

Förstår du inte hur lätt du har det? du är fri och skulle kunna göra allting bra.
Du skulle kunna bara gå därifrån.
Jag hade inget alternativ, jag blev tvingad in. Jag gjorde mitt allt för att klara det.
Jag fokuserade på mig själv, brydde fan vad de andra tänkte om mig.
Gör du det också, så klarar du det.
Fattar du inte? Livet är ingen lek. Du måste kämpa för att få det du vill.
Man har det inte lätt helatiden, ingen har ett perfekt liv, ingen är perfekt.
Bara DU skulle förstå det.
Du har ingen aning hurdan tur du har som iallafall har en mamma och flera kompisar som bryr sig.
De vill ju att allting ska bli bra, och du verkar inte ge ett skit tillbaka.
Varfan fanns du när jag behövde dig? Du ska inte komma och säga till mig att jag ska göra något för dig, som du intens försökt göra till mig.
Vemfan fanns där för mig?
Ja vem fan hjälpte mig igenom allting?
INGEN. Jag hamnade göra allting själv och jag är så jävla glad att jag klarade det.
För jag ville dö på grund av att jag kämpade och gjorde mitt allting för att få mitt liv tillbaka men inget verkade funka.
Men du verkar inte göra något. Du verkar bara vilja dö för att livet är så hemskt.
Du har ALDRIG berättat något för mig, visat dina känslor, hållit vad du lovat.
Du har bokstavligen ljugit för mig.
Förlåt ta inte detta så hårt. Jag älskar dig fortfarande och du är en av mina bästa vänner.
Förstå nu bara att livet är inte så lätt, du är den ända som kan ändra på det.
Så gör det bra!
och slarva inte bort det sådär.
Du har två val, livet låter dig välja. Vilken väg tar du? Deprimerad livet slut? Lycklig med dina kära livet slut?
Jag vet att du är klok och gör rätt beslut innerst inne.
Så jag lämnar det här. du får sköta det själv, du är tillräckligt gammal för det. punkt slut.
jag blev tvingad, men jag gav aldrig upp.

bad memories

sån dag.
skit dag.
äcklig dag.
dåliga tankar.
men nu;
Början på ett nytt liv.
glöm förra året.
jag kom på 2947895 saker som jag får göra nu och inte kunde göra förra sommarn.
jag är fri. fri som en fågel.





haha.. gamla teckningar..

..jag ritade flera gånger per dag i sjukhuset.
jag fantiserade väl att mina vänner nångong skulle överraska mig också..
Lämna bort de hemska bilderna som förklarade hur jag kände mig. :O
gör ont att se på dem. Kanske borde bränna dem också?

mardröm

Jag minns tiderna man försökte lé..hur ledsen man än var.












wohooooooooooooooo

HAR NÅTT MÅLVIKTEN!

OHJA!
JAG ÄR VÄRLDENS GLADASTE SKA VI FESTA?
OKEJ!

OHYES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

jag är alldeles frisk omg yes super bra tack wiie jiha ballt äntligen

ALLT JAG KÄMPAT FÖR ALLT NU ÄR DEN DAGEN HÄR!


...

fittan


Thank you for the memories

Tack ni som har trott mig hela vägen, Linn, Myyri och Mamma iallafall. Jag vet inte vilka andra, men tack till er.
Det var det svåraste att kämpa när man visste att ingen trodde på en. Men när ni fanns, det gav mig hopp och styrka. Tack jag älskar er. <3


Jag älskar när jag får kommentarer "vad fin du blivit" eller typ "gud vad du ändrats" "du ser friskare ut" osv.
Jag ÄLSKAR det. Jag blir så glad, att jag lyckats. Jag fattar att det är sanrt, för alla ser ju mig helt på ett annat sätt än jag ser mig. Speciellt Myri har förklarat att jag inte ser död ut mera, det räddar liksom min dag! Stärker själförtroende och allt.

Men påsammagång hatar man när någon säger "gud vad smal du är" "fyfan jag blir äcklad av hur smal du är" "du är benig/klenig" "du borde gå upp i vikt smala-skit". Har inte fått såna pålänge, men jag minns mycket sånt kom förr i tiden, någon kanske tycker det är en komplimang, men för mig är det verkligen inte, jag blir bara sårad iallafall nu, när jag tänker på allt skit.
Det är som om man skulle säga "fyfan va tjock du är" "gå ner i vikt breda-skit" osvosv. till en överviktig. Gissa hur det känns? nej inget bra.

//mando



The only thing im asking for..

..........

Varje dag är det någon liten sak som förstör den stunden.
Det är något som påminner mig om det förflutna.
Jag hatar det. Jag kan ha varit hur glad som hälst medan nästa sekund krossas det inom mig. Jag biter ihop och vill bara försvinna.
Någon sade något, något påminde mig, jag såg något, jag ser mardrömmar om något eller vad som hälst.
Jag kommer ännu ihåg den dagen jag lades in, den värsta dagen i mitt liv.
Och den dagen jag slapp ut, såg mitt hem på första gången på 7 månader.
Det är inte det att jag inte skulle klara mig ensam och ta hand om mig själv, jag har fått väldigt mycket ansvar över mig själv osv. Det är bara det att jag inte var ensam. Jag blev tvingad att vara någonstans jag led i, men påsammagång ville jag vara där, jag ville få den hjälp hur hemskt det än var. Jag gjorde allt.
"Du är den första jag ser hoppa av lycka när du gått upp."

the only thing I dream of,
the only thing im asking for.
Is to get my normal life back again.
Never need to go there back.
Never need to think of that place.
Never need to cry again.


MANDO


Sweden today.

Äntligen får jag någon som stöd till sverige.

HEIDI + MYYRI.
jag älskar er.



+


friends forever.

Before and after

Jag kollade igenom några bilder, jag gillar dem inte det minsta.
Men jag tycker ni kan få se dem iallafall. Nog för att jag lämnade de sämsta bort, tack och lov för det.
fy.
Mando, före och efter.

VÅREN:



Skansen.


Ännu i sverige, men mycket bättre.

OCH NU:






Tidigare inlägg
RSS 2.0