Mando's

Kollade igenom lite bilder.. såg bilderna från förra året till detta år. Gud vilken förändring.
I början av Juni var jag som värst tror jag.

Undrar ni varför och när det började?
Jag vet fan inte ännu heller varför, men det var väl vid höst-vintern. Men jag märkte det själv först vid julen typ, jag vägde mig aldrig, och när jag sett mig i spegeln tillräckligt många gåner, fått tillräckligt med kommentarer om mitt utseende, befallde jag mig till vågen, jag var rädd, men jag hade inget val. Där stod jag, chockad, skakig, rädd, besviken och beredd att bryta ihop.

Min familj var den första som inte trodde mig, men när mamma såg att jag åt och åt, slutade träna och allt detdär, men ändå gick ner, då trodde hon mig och var nästan säker att det inte var anorexi.

Jag kommer aldrig att glömma den julen, 2009, alla var emot mig, till och med jag själv. Jag började själv tro att jag var sjuk i huvudet, eftersom jag inte hade gjort något? Och bara rasat ner i vikt så mycket på en så kort stund. Jag satt i mitt rum, min syster kom och skrek till mig att jag inte åt, jag försökte säga emot, men hon bara fortsatte, jag började nästan själv tro henne, men jag visste innerst inne att jag inte var orsaken till varför jag rasade så i vikt.

De hittade massor med fel hos mig, men inte orsaken till viktnedgången, så de bestämde sig att jag hade anorexi, som finland gör till alla som är för underviktiga. De tvångs inlägger en, behandlar sjuka personen som skit och undersöker inte det minsta. Jag bad och krävde få röngten om min tarm, men inget. Det var en orsak varför jag hatade Finland och ville bara börja nytt liv i Sverige.

Allt det tog slut, i maj? Första gången jag inte var rädd, jag var säker på att det skulle gå rätt och jag skulle få hjälp, när jag steg ur sjukhuset i Finland, för första gången på månader kände jag frihet, frisk luft, glädje och allt detdär. Jag vill inte berätta hur det gick till, men jag kan berätta att jag INTE hade lov till det, vi rymde och hade poliserna och ambulansen efter oss.

Jag kommer precis ihåg detaljerna.

Nu orkar jag seriöst inte komma ihåg mera, allt det hände i sjukhuset var det värsta som hänt i mitt liv, jag kommer ihåg dag från dag, jag har också skrivit dagbok och inget roligt att läsa dem, kan ni tro.
En dag ska jag skriva en bok om allt, om hur fan jag kämpat emot allting, och äntligen blivit frisk, glad och nästan överlycklig.

Varför är jag inte överlycklig?
det finns orsaker, ingen är väl det?
Men en del är, pg. Mandokliniken i sverige, vart jag fortfarande måste gå till, men jag vet inte om jag orkar fortsätta så, jag vill bara att det tar slut om ni förstår.

Kan inte fatta att jag klarat allt, jag som varit beredd på självmord när som hälst, men aldrig egentligen velat eller vågat, för jag har vetat att jag kommer klara det, att jag kommer få världens bästa liv nångong i framtiden.

Kasta svin åt pärlor.

Jag tänkte egentligen lägga före och efter bild, men inga vidare roliga bilder att kolla på.
Jag ser bara liden ut.