Mando's

Åkte till sommarstugan för några timmar bara, tänkte att jag behövde komma lite bort. Det var ju inte världens bästa väder, men kul sällskap iallafall.. trodde jag. haha, skoja bara. Visst hade vi kul.

Det var alltså jag, maddu, janne och matilda som vanligt. Gossarna arbetade medan vi gjorde lite middag (brax som janne fångat) oh vad intressant. Det var iallafall ett snyggt jobb de gjort, renoverar bastun!

Jaja men till det mindre roliga, när jag åkte med bustern till stugan då, skulle jag ofc få en minnesvärd resa. Janne satte gasen i botten(eller vad det heter på en båt) det var full motvind och vågorna större än tsunamivågor ju. (nästan)

jag bara skrattade och fattade inget.

ojnej jag såg vågorna. Macko skrek, jag skrek ännu hårdare. Jag flög ner och upp och ner och upp. Jag tog i stången för att inte flyga i vattnet. Ajfan min röv! Det var ju inte världens mjukaste att landa på dedär bänkarna.

Hemvägen var minst lika pain, jag har blåmärken på hela jävla rumpan. hahaha, men gud så jag skrattade. Jag tänkte seriöst kissa på mig, till slut låg jag ner på golvet och höll i bänken för att inte slå rumpan. Men det blev bara värre.

Nu efter ser jag ju resultatet, men haha vad kul det var. Bättre än gröna lund! Ska tipsa dem om detta!

Fredagen var den bästa dagen i mitt liv. Jag satte mig i bilen, när jag stigit av Viking Line, jag drog in luft i lungorna, kollade på fina Åbo och svalde högljutt. Jag hade huvudet genom fönstret hela vägen, typ vinkade  dumt till alla personer som gick förbi, de bara "mitä vittua?". Hela vägen hem bet jag mig i läppen, för att inte bryta ut. Pappa märkte väl inget, hoppa jag, jag var bara för glad för att det kunde vara sant. Min kropp trodde jag skulle bli där föralltid. När vi väl var hemma, jag steg ur bilen, grät, typ darrade och kollade på vår fina stora gård.. det var sommar.. senast jag varit hemma var i april?.. gud. 
Mina ögon fastnade på en enda sak, eller ska jag kalla henne person, hon beter sig som en. Agda. Min hund, hon bara satt där uppe vid vårt hus, jag gick långsamt framåt. Agda började skälla, morra, jag grät ännu mera, jag var rädd att hon inte skulle känna igen mig. Jag bara gick närmare och närmare, agda nästan började backa. Jag försökte prata med henne, hon gav mig inte en chans. Sen satte jag mig ner och bara grät ut som någon jävla bebis, det var då hon kom.. hon närmade sig mig försiktigt och luktade på mig. Då fick hon typ någon "kohtaus" och sprang runt i hela gården som ett tokigt vildsvin typ. Hon hade världens största leende(jag lovar) och sprang till mig, hoppade på mig och slickade mig i hela ansiktet. Sedan började hon skaka, gråta och visste inte hur hon skulle vara, jag bara kamade henne hårt. Och så satt vi där i typ en timma och bara gosades. Jag gick framåt, min familj kom.. kramar..osvosvosv.
Jag gick in, bröt ihop igen, kollade i hela huset.. det var så jävla fint. Finare än vad jag kom ihåg. Jag gick upp till mitt rum.. det var nästan det svåraste. Det var helt annorlunda.. mamma hade städat det så fint.. jag älskade det. Allt var perfekt. Mitt eget lilla rum, det jag brukade vara ensam i, spela gitarr för mig själv eller vad som hälst, det var bar mittmittmitt. Något jag saknat alldeles för mycket, egen tid. Någonstans att gå och få vara ifred när man är lite nere, eller bara inte orkar umgås. Jag tog fram min elgitarr och började spela, oh vad jag längtat efter att dra fingrarna över strängarna..bara höra på den underbara musiken av Metallicas låt; Don't cry, som passade ganska bra in. Jag tog ett djupt andetag och gick till balkongen, solen lyste på mig, som om allt vore planerat. Jag ville bara sola och njuta, det gjorde jag..men efter 5 minuter var jag ihjälsvettig och det var dags för scandishaken(energidryck) inget jag föredrar. Det var mat ännu oftare,tiden gick ju så snabbt.. jag hann intens blinka så var det mat igen, inte för jag har emot mat, jag älskar mat, men det är överdrivet ofta och mycket. Hungern hinner intens komma, men iallafall ingen förstår mig ju, alla tror väl "detdär är vad alla anorexi-barn gnäller om" jag som intens har någon fucking ätstörning. Anyway, dagen gick snabbt, jag var i "vår" strand och badade med min bästa vän Myyri, ni känner väl henne? lol. Jag pratade med henne i flera timmar, gud vad jag saknat henne. Tiden gick.. tiden gick.. Sen skulle Myyri på träning, vi var före i butiken och köpte mat till kvällen, jag följde med henne till träningen med damerna för en stund och där blev det en chock.. Alla mina kompisar, tränaren, fotbollen...och allt. Jag blev helt förvirrad och fick en massa kramar, sen kom tårarna i ögonen och jag insåg hur mycket jag egentligen saknat dem och fotbollen, kommer jag aldrig få spela igen? Det är som om jag vore lam, inte kunde röra på mig.. aldrig mera. Nej, jag ska inte ge upp hoppet, jag ska fortsätta där jag blev och bli ännu bättre, fast jag kanske inte kommer ihåg något eller kanske inte klarar det mera, men det är verkligen värt ett försök eller hur? Jag var där bara typ 30 minuter och så var det dags för mat igen.
Jag var med min familj resten av dagen och farmor och farfar hälsade på med bullar. Sen var det dags för party, med temat: Babysar(som jag och myri smått grälat om i flera timmar) "Vad ska vi ha för tema? Färg? Emo? Hippie? Army? Sjörövare? disney? öh. Sen gav vi upp och tog fram min docka, babyborn." Jag kastade på mig typ mangakläder och sminkade mig överdrivet, tog en stor turkos rosett i håret och satt håret i två toffsar. Jag tog med min Linns present(hon skulle fylla år på lördag) och hoppade över staket..gick framåt..fast jag ville bara rusa in och springa och krama alla. Jag steg in, myyri var cute as button och bjöd mig in. Jag lade filmer,godiset på bordet och gick med bultande hjärta upp till hennes rum. Där var de.. alla mina bästa vänner. Uuvi,Verro,Linn,Ronja,Laukki,Emmy,Jutta och ofc Myrika. Det fattades några men nästa gång, jag lovar älsklingar. Jag kramade dem, lite lätt jag var så förvirrad ännu.. fastän jag sett några av dem på träningen, men de alla stod där framför mig.. som jag inte sett på flera månader,veckor,dagar,dygn. Resten av kvällen/natten såg vi på film, spelade alias, pratade, berättade historier, spelade sanning eller konsekvens, åt, skrattade, fotade och bara hade det bäst! Veronica hittade på konkan till mig; att klä ut sig till Pink Panter, åka på Uuvis scooter genom hela centrum. Vingla med svansen, skrika och bara vara en tokig idiot. Polisen körde efter oss, men det var livet, det var värt allting, jag tappade peruken som var på hjälmen också.. tack och lov att jag hittade den(lite smutsig) för det var ju en ganska dyr...(myyris egen). Polisen körde över den btw, alla folk trodde väl vi var fulla eller nått. Vi hade kul, fan bästa tiden någonsin. Aldrig skrattat såhär, har faktiskt inte skrattat på en lång tid... tack vänner, jag älskar er, ni gör mitt liv värt att leva!



Om ni årkade läsa min korta text om Fredagen i Finland, är jag stolt.
kram Mando.

eller när jag vaknar en morgon och tror att jag fortfarande är fängslad och funderar på hur jag ska slippa bli fri?

så fortsätter hela dagen med att jag tror jag är skelettet ännu och bara kastar i mig allt jag ser.

..eller bara skit dagar där man inte orkar prata med varken sina bästa kompisar eller familj, man vill bara sitta hemma och se på en film.

en dag man skulle när som hälst kunna bryta ut. Få alla tankar bort.

keep on smiling.

Jag och myyri hade precis likadana, från årskurs 1 till 5. Hon hade en gul och jag en röd. Varje dag gick vi med de stora väskorna till skolan, vi var som tvillingar. Vi pratade ofta om vad våra väskor innehöll, eftersom min var röd innehöll den allt som var rött. Saft, jordgubbar, röda bussar, isglass, blommor, brandbil, äppel osv. Det var bara att drömma sig bort. Det var tider det, haha.

Tyvärr ser jag oftast på utseendet, men har lärt mig att det man nog ska lära känna bättre personen före man börjar gilla den.

Useendemässigt kollar jag ofta på ögonen först, sedan håret, sedan kroppen haha. Fast helheten är viktigast i utseendet, om man har bra självförtroende ser man ofta också bra ut, det finns flera snygga killar men som är så blyga och osäkra så man inte märker dem. Eller killar som ser helt vanliga ut, men personligheten lyser igenom och plötsligt blir killen skitsnygg!

Om man pratar om stilen, gillar jag killar med egen stil. Sportig eller lite rockig. Tauteringar eller vältränad. Nej, det ändras ju från person till person.

framtida man kanske? ;-)